Min diagnos
Kategori: Tankar
Jag har fått diagnosen Bulimia Nervosa. Typ 2. Utan självrensning som det kallas.Typ 2 innebär att jag inte kompenserar med ex kräkningar som är det som bulimiker oftast förknippas med utan man kompenserar på annat sätt. Men jag hetsäter. Och jag får ångest. Helt galet mycket ångest. Jag sover typ aldrig längre för jag är upptagen med ångest. Vem hinner sova när man kan ligga och hata sig själv istället? Det jag har mest ångest över och hatar mig själv mest för är bristen på kontroll. Ångesten som kommer efter att ha hetsätit är helt obeskrivlig. Det självhatet önskar jag ingen. Jag vet faktiskt inte varför jag inte kräks. Förr gjorde jag det. Eller jo, det vet jag kanske, någonstans har jag lite kontroll trots allt. Och jag minns tydligt känslan efter man kräkts. En blandning av lättnad, ångest och ett extremt självförakt. Så vill jag inte må.
Men det som skrämmer mig mest är jag. Vid dagens föreläsning på SCÄ var det en stor blandning av människor i alla former. Strax framför mig sitter en tjej som är så mager att hon nästan inte ser riktig ut. Det ser ut som att hon kommer att gå sönder om hon trampar snett. Och vet ni vad jag tänker? Jag avundas henne. Jag önskar att jag kunde ha den kontrollen över mig själv och den självbehärskningen att låta bli mat så länge. Då skulle jag också kunna vara smal. Och mager. Jag har aldrig varit mager i hela mitt liv. Jag har alltid blivit kallad "knubbig" som att det skulle låta bättre än tjock? Jag är tjock och överviktig pga att jag inte har någon som helst kontroll över mitt hetsätande. Bulimi säger de, uppenbarligen är jag inte ens bra på att vara bulimiker eftersom jag är tjock.