Det här med förebilder
Kategori: Tankar
Här sitter jag och har ångest och undrar vad fan jag gett mig in på. På måndag är det dags för sista föräläsningen innan det är dags att bestämma vilken typ av behandling jag ska ha. Men oavsett vilken behandlingsform det blir så innebär det iaf att jag måste äta 6 gånger om dagen. Och inte äta i form av någon kalorisnål pulvershake utan riktiga portioner. Riktig husmanskost, rejäla mellanmål osv. Och jag har inte kunnat tänka på något annat sen i måndags! Jag vågar inte. Jag har alltså gått runt och mått dåligt i snart en vecka över att en behandling som jag själv gått med på att fullfölja kräver att jag ska äta varje dag. Jag hör ju själv hur löjligt det är. Men jag kommer inte att klara det. Hur ska jag kunna äta så mycket och så ofta? Jag kommer att bli ännu tjockare. Och då försvinner nog det sista av min självkänsla.
Men jag fattar inte, hur kan självkänslan sitta i vikten? Eller i storleken på kläderna? Ena stunden så inser jag ju hur jäkla fel det är att jag ska behöva anpassa min kropp efter hur kläderna i garderoben ser ut. Garderoben borde anpassa sig efter mig! Jag hade en skitjobbig graviditet som gjorde att jag knappt kunde röra mig. Jag fick foglossning i v.9, sammandragningar i v.24, min pappa dog i v.17, begravdes i v.20, min man fick cancer i v.30, påbörjade behandling två dagar innan bf. Sista månaden låg jag på gränsen till havandeskapsförgiftning och fick inte göra nåt jobbigare än att gå på toa. Är det så jäkla konstigt att jag gick upp i vikt? Nä det tycker jag inte, inte konstigt alls. Men jag klarar inte av att acceptera det. Jag klarar inte heller av att acceptera att jag inte gått ner det. När jag är på ätstörningskliniken och ser andra tjejer (ja, det är nästan bara tjejer) som har andra typer av ätstörningar än vad jag har så avundas jag dem. För hur mycket jag än vet att det är fel så avundas jag att de iaf är smala. För smal = lycklig? Knappast, jag har varit smal och inte fan mådde jag bättre då, jag var precis lika knäpp då. Jag hittade en del gamla bilder idag. En bild är jag jättesnygg på. Precis "lagom" smal. Men jag minns när bilden togs. Jag minns att jag inte åt något på ca 3 veckor innan för att just den där klänningen skulle sitta snyggt. Istället tryckte jag i mig amfetamin för att slippa känna hunger och ändå orka gå runt. Hur kunde jag inte se hur snygg jag var? Jag borde burit mig själv med stolthet.
Och då kommer vi till det här med förebilder. Finns det egentligen några såna nuförtiden? Lady Dahmer är en sån. Allt hon säger (skriver) är ju sånt som jag redan vet men hon övertygar. Tänk om man kunde ha bara lite av hennes inställning så skulle det här bli så mycket lättare. En annan som alltid får mig att le och samtidigt få mig att vilja stjäla lite självkänsla är Meekatt. Självdistans, humor och en stor skopa "F U" kommer man långt med. Att det iaf finns några som sticker ut bland alla "perfekta" är så jäkla skönt.
Men istället sitter man här och hatar sig själv lite (läs asmycket) för att man är tjock. Att jag är smart, snygg, rolig spelar tydligen ingen roll. Det är ändå bara vikten som räknas. Seriöst. Fan vad trött jag är på mig själv.