I hela mitt liv har jag kämpat mot maten, ätstörningarna har varit en del av mitt liv långt innan jag förstod det själv. Nu tänker jag vinna över den delen av mig själv och för första gången i mitt liv ska jag se mig själv i spegeln och bara älska. Men kan man bli frisk från en ätstörning?
Jag är sjuk. Tvärsjuk. Är rätt övertygad om att jag har fått bihåleinflammation. Vilket tar mig tillbaka till gymnasiet och åren precis där efter. Då hade jag bihåleinflammation flera gånger om året. Läkarna på vårdcentralen var konfunderade över detta fenomen, inte att jag hade det så ofta utan för att det bara satt på ena sidan.
Inte särskilt konstigt egentligen. Jag drog ju bara amfetamin genom ena näsborren, inte den andra. Inget är så effektivt när man vill hålla sig smal som amfetamin... Jag utelämnade dock den informationen. Tills de skickade mig på ansiktsröntgen, då blev jag mirakulöst nog frisk.
Men det livet ligger tio år bakom mig och nu är det helt "vanlig" bihåleinflammation det handlar om. Och eftersom jag är nyopererad tycker jag lite extra synd om mig själv. Så synd att jag precis tryckt i mig en burk B&J på en kvart. Nu sitter jag ensam med min ångest och försöker trösta mig med att jag inte ätit något annat på hela dagen.
Idag är det dags för sista föreläsningen och idag har jag min man med mig. Han har inte kunnat gå tidigare vilket är lite synd. Jag är så dålig på att berätta vad som sagts och jag tror han skulle tycka det vore väldigt intressant. Och jag VET att han skulle tvinga mig att följa matschemat. Han skulle lägga upp portioner åt mig osv. Kanske det jag behöver?
På onsdag träffar jag min behandlare och då är det dags att lägga upp en plan... Ångest...
Här sitter jag och har ångest och undrar vad fan jag gett mig in på. På måndag är det dags för sista föräläsningen innan det är dags att bestämma vilken typ av behandling jag ska ha. Men oavsett vilken behandlingsform det blir så innebär det iaf att jag måste äta 6 gånger om dagen. Och inte äta i form av någon kalorisnål pulvershake utan riktiga portioner. Riktig husmanskost, rejäla mellanmål osv. Och jag har inte kunnat tänka på något annat sen i måndags! Jag vågar inte. Jag har alltså gått runt och mått dåligt i snart en vecka över att en behandling som jag själv gått med på att fullfölja kräver att jag ska äta varje dag. Jag hör ju själv hur löjligt det är. Men jag kommer inte att klara det. Hur ska jag kunna äta så mycket och så ofta? Jag kommer att bli ännu tjockare. Och då försvinner nog det sista av min självkänsla.
Men jag fattar inte, hur kan självkänslan sitta i vikten? Eller i storleken på kläderna? Ena stunden så inser jag ju hur jäkla fel det är att jag ska behöva anpassa min kropp efter hur kläderna i garderoben ser ut. Garderoben borde anpassa sig efter mig! Jag hade en skitjobbig graviditet som gjorde att jag knappt kunde röra mig. Jag fick foglossning i v.9, sammandragningar i v.24, min pappa dog i v.17, begravdes i v.20, min man fick cancer i v.30, påbörjade behandling två dagar innan bf. Sista månaden låg jag på gränsen till havandeskapsförgiftning och fick inte göra nåt jobbigare än att gå på toa. Är det så jäkla konstigt att jag gick upp i vikt? Nä det tycker jag inte, inte konstigt alls. Men jag klarar inte av att acceptera det. Jag klarar inte heller av att acceptera att jag inte gått ner det. När jag är på ätstörningskliniken och ser andra tjejer (ja, det är nästan bara tjejer) som har andra typer av ätstörningar än vad jag har så avundas jag dem. För hur mycket jag än vet att det är fel så avundas jag att de iaf är smala. För smal = lycklig? Knappast, jag har varit smal och inte fan mådde jag bättre då, jag var precis lika knäpp då. Jag hittade en del gamla bilder idag. En bild är jag jättesnygg på. Precis "lagom" smal. Men jag minns när bilden togs. Jag minns att jag inte åt något på ca 3 veckor innan för att just den där klänningen skulle sitta snyggt. Istället tryckte jag i mig amfetamin för att slippa känna hunger och ändå orka gå runt. Hur kunde jag inte se hur snygg jag var? Jag borde burit mig själv med stolthet.
Och då kommer vi till det här med förebilder. Finns det egentligen några såna nuförtiden? Lady Dahmer är en sån. Allt hon säger (skriver) är ju sånt som jag redan vet men hon övertygar. Tänk om man kunde ha bara lite av hennes inställning så skulle det här bli så mycket lättare. En annan som alltid får mig att le och samtidigt få mig att vilja stjäla lite självkänsla är Meekatt. Självdistans, humor och en stor skopa "F U" kommer man långt med. Att det iaf finns några som sticker ut bland alla "perfekta" är så jäkla skönt.
Men istället sitter man här och hatar sig själv lite (läs asmycket) för att man är tjock. Att jag är smart, snygg, rolig spelar tydligen ingen roll. Det är ändå bara vikten som räknas. Seriöst. Fan vad trött jag är på mig själv.
Igår var det dags för del två av tre i de föreläsningar som man går för att starta behandlingen. Som vanligt går jag därifrån helt yr i hela huvudet. Fan... Jag vet knappt vad jag ska tro. Eller känna. Förvirrad är jag iaf. Jag vet helt ärligt inte om jag verkligen är redo för det här. Jag tror inte att jag kommer att klara det. Blotta tanken på att börja äta på det sätt som de pratar om gör mig alldeles vettskrämd. FEM gånger om dagen vill de att man äter! Och mycket! En föreläsning kvar innan det är dags för ett planeringsmöte ang hur behandlingen ska läggas upp.
Men alltså på riktigt?`Jag kommer aldrig att klara det här...
Dagen har gått jättebra. Till frukost gjorde jag i ordning en liten skål yoghurt med flingor. Åt halva. Till lunch blev det en naturdietshake. Efter det blev det en sväng till öppna förskolan för att aktivera monstret litegrann. Vilket innebar kaffe. Hade bokat in en lunch med några andra mammor men lyckades avstyra det. När det var dags att gå hem tvingade jag ut mig på en rätt så lång promenad. En och en halv timme bland backar och snömodd med fullastad vagn. Var helt genomsvettig när jag kom hem. Underbart. Mycket nöjd med dagen såhär långt.
Mackor till kvällsmat mest för att jag "måste" ju äta framför monstret när han äter. Och det var ju ingen bra idé. Det triggade ju såklart igång magen och sen blev jag hungrig. När monstret hade somnat blev det en tallrik yoghurt, två mackor och en risifrutti. På riktigt? Det är ju ett helt dagsbehov av tomma kalorier på bara en timme. Och jag är såklart fortfarande hungrig eftersom det bara var strunt jag fick i mig.
Morgondagen består av besök av några vänner. Planen är att vi ska äta lunch och fika här. Lunchen styr jag upp så då har jag kontroll. Ska satsa på fullkorn och mättande mat så att jag inte upprepar dagens misstag. Då kanske jag slipper det där sjuka suget på kvällen. Problemet är att de har med sig fika. Sockerfyllda kaloriebomber som jag garanterat inte kommer att kunna tacka nej till. Nu har jag klarat två dagar utan godis eller dylikt men imorgon kommer det att spricka. Jag har funderat massor över om jag kanske ska ställa in allt så jag slipper frestelsen. Har haft ångest hela dagen över det här... Måste de ta med sig massa sånt? Är väl lätt när man är smal och snygg och aldrig haft några issues antar jag...
Så dagen började jättebra. Full kontroll och mådde toppen. Sänkte litervis med vatten för att inte känna hunger. Sen spårade allt ur. Och dagen slutade i kaos. Så en bra dag, fast verkligen inte. Nu går jag och lägger mig med total ångest och hoppas på att få iaf lite sömn.
Idag har väl varit vad jag antar kan kallas en normal dag? Iaf för "normala" människor. Jag har för första gången på länge varken smygätit eller hetsätit. Tricket är att inte lämna huset. Så länge de inte finns något hemma att äta och jag inte kommer i närheten av en affär så funkar det. Oftast. Inte alltid. Det är inte helt ovanligt att jag ställer mig och bakar tex en kladdkaka och smäller i mig hela eller något liknande. Idag var jag faktiskt på väg att göra just det men som den trötta småbarnsförälder jag är räckte det med att plocka undan efter monstrets dagliga härj och plocka ur diskmaskinen sen var min energi slut.
Nu har jag hållt på såhär rätt länge med det här konstiga sättet att äta på och nu börjar min kropp påverkas märker jag. Den lilla energin jag hade tidigare är nu helt bortblåst. Klockan är nu 22,25 och jag känner att jag överskridit min läggning med ca 5 timmar. Jag kan verkligen somna precis när som helst på dygnet. Det är en helt overklig trötthet och jag tvingar mig själv till att vara uppe iaf ett par timmar varje kväll när monstret somnat. Av den enkla anledningen att jag går sönder om jag inte får vara bara jag en stund varje dag. Jag antar att det inte är optimalt att leva på Cola zero och sjukliga mängder choklad...
Jag har som sagt varken smygätit eller hetsätit. Men jag har tänkt på mat precis hela dagen. Jag har gjort upp en inköpslista i huvudet som jag ska pränta ner och skicka med maken nästa gång han handlar. Jag vill helst inte gå in i mataffärer i onödan. Det blir bara ångest av hela grejen.
Men vad är normalt? På riktigt alltså? Jag har helt tappat uppfattningen om hur man äter normalt. Idag har jag tex ätit två mackor, en halv risifrutti, en påse Naturdiet, en halv tallrik yoggi och lite pasta till kvällsmat. Det är väl rätt normalt? Det är ju mat vid rätt många tillfällen vilket de säger på kliniken är det optimala. Min kurator sa att jag måste äta när monstret äter för att visa honom att det är så man gör. Och det är väl det som faktiskt har gjort att jag försöker äta lite varje dag. Min största mardröm är väl egentligen att han ska få en trasig relation till mat pga mig. Jag vill inte vara en sån mamma som bara dricker shakes framför mina barn. Jag vill inte att de ska veta vad ordet bantning betyder innan de är vuxna. Jag vill varken äta stora eller små portioner framför honom utan bara helt normalt. Jag hatar verkligen det där ordet, finns det nåt mer ångestframkallande?
Jag har fått diagnosen Bulimia Nervosa. Typ 2. Utan självrensning som det kallas.Typ 2 innebär att jag inte kompenserar med ex kräkningar som är det som bulimiker oftast förknippas med utan man kompenserar på annat sätt. Men jag hetsäter. Och jag får ångest. Helt galet mycket ångest. Jag sover typ aldrig längre för jag är upptagen med ångest. Vem hinner sova när man kan ligga och hata sig själv istället? Det jag har mest ångest över och hatar mig själv mest för är bristen på kontroll. Ångesten som kommer efter att ha hetsätit är helt obeskrivlig. Det självhatet önskar jag ingen. Jag vet faktiskt inte varför jag inte kräks. Förr gjorde jag det. Eller jo, det vet jag kanske, någonstans har jag lite kontroll trots allt. Och jag minns tydligt känslan efter man kräkts. En blandning av lättnad, ångest och ett extremt självförakt. Så vill jag inte må.
Men det som skrämmer mig mest är jag. Vid dagens föreläsning på SCÄ var det en stor blandning av människor i alla former. Strax framför mig sitter en tjej som är så mager att hon nästan inte ser riktig ut. Det ser ut som att hon kommer att gå sönder om hon trampar snett. Och vet ni vad jag tänker? Jag avundas henne. Jag önskar att jag kunde ha den kontrollen över mig själv och den självbehärskningen att låta bli mat så länge. Då skulle jag också kunna vara smal. Och mager. Jag har aldrig varit mager i hela mitt liv. Jag har alltid blivit kallad "knubbig" som att det skulle låta bättre än tjock? Jag är tjock och överviktig pga att jag inte har någon som helst kontroll över mitt hetsätande. Bulimi säger de, uppenbarligen är jag inte ens bra på att vara bulimiker eftersom jag är tjock.
Jag måste på något sätt ventilera mina tankar. Men jag fixar inte att göra det med vänner eller familj. Hela grejen känns så absurd. Jag har tagit första steget, jag har sökt hjälp. Eller tja, jag blev remitterad. Men jag protesterade inte. Det måste väl räknas?
Idag var jag på s.k Basinformation hos SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar). Och det är nu tredje gången jag har varit på besök i dessa lokaler och efter varje gång känner jag mig helt söndermosad i skallen. En miljard tankar far omkring i huvudet på mig.
"Men vad gör jag här? Jag tar ju bara upp plats för någon som är sjuk på riktigt."
"Fast de tog emot mig utan någon vidare väntetid så det kanske är nåt fel på mig ändå?"
"Men det där kan ju inte stämma, allt det där stämmer ju in på mig och jag är ju inte sjuk, jag har ju ett helt vanligt förhållande till mat. Alla tjejer tänker väl på vad de äter?"
"Fan också, jag kanske verkligen behöver hjälp."
Jag är så sjukt jävla trött på att all min fokus dygnet runt ska ligga på mat, min kropp, hur jag (inte) ska äta imorgon, vad jag gjorde för fel idag, hur värdelös jag är som inte kan kontrollera mig, bortförklaringar, rationaliserande, Det här så galet stort för mig. Å ena sidan känner jag att jag kanske faktiskt kan få hjälp att bli "normal". Alla andra människor kanske faktiskt inte tänker på mat, kalorier, motion dygnet runt? Kan jag få en sund relation till mat? Å andra sidan är jag rätt säker på att det är kört. Jag är rädd för att jag behöver leva hela mitt liv såhär.