Jag har ätit sex gånger om dagen, planerat min mat, skrivit matdagbok, hållt mig till att bara äta onyttigt en dag i veckan, slutat dricka läsk, inte hetsätit en enda gång och jag har gått upp två kilo. Det här funkar inte. Jag ger upp.
Tja... Idag var jag på SCÄ igen. Nu har vi lagt upp en vårdplan med slutmål och delmål. Mitt slutmål blir att gå en hel dag utan att tänka på mat varenda vaken sekund. Ännu hellre att kunna leva så. Och att kunna se mig själv i spegeln och tycka om mig själv. Att inte må dåligt över min spegelbild.
(Vet ni vad jag gjorde idag? Tanken var att jag skulle jobba ikväll. Men på tåget på väg hem från SCÄ fick jag syn på mig själv i ett fönster. Rätt snabbt konstaterade jag att jag helt enkelt är för tjock. Jag kan inte visa mig för mina kollegor. Så jag sjukskrev mig. Bara tanken på att gå dit och ge alla nåt att prata om fick det att vändas i magen på mig. Så jag gjorde det enda rätta, köpte choklad och åkte hem istället. För jag vet att det pratas. Hur många gånger har jag inte själv undrat varför kvinnor inte gått ner sina graviditetskilon efteråt. Själv har jag gått upp i vikt sen förlossningen. Heja hetsätning! Eller? )
Första delmålet blir att äta varje dag. Inte mindre än sex gånger varje dag. Bara tanken får mig att vilja stoppa fingrarna i halsen. Min behandlare säger att jag måste ställa klockan och tvinga i mig mat. Inte vänta på hunger eller mättnad för min kropp har helt förstört de signalerna. De funkar inte alls. Så sex gånger om dagen ska jag sätta mig ner vid matbordet och trycka i mig en hel portion oavsett om jag vill eller inte. Och jag får inte kompensera på nåt sätt heller.
Wish me luck?
Idag är det dags för sista föreläsningen och idag har jag min man med mig. Han har inte kunnat gå tidigare vilket är lite synd. Jag är så dålig på att berätta vad som sagts och jag tror han skulle tycka det vore väldigt intressant. Och jag VET att han skulle tvinga mig att följa matschemat. Han skulle lägga upp portioner åt mig osv. Kanske det jag behöver?
På onsdag träffar jag min behandlare och då är det dags att lägga upp en plan... Ångest...
Igår var det dags för del två av tre i de föreläsningar som man går för att starta behandlingen. Som vanligt går jag därifrån helt yr i hela huvudet. Fan... Jag vet knappt vad jag ska tro. Eller känna. Förvirrad är jag iaf. Jag vet helt ärligt inte om jag verkligen är redo för det här. Jag tror inte att jag kommer att klara det. Blotta tanken på att börja äta på det sätt som de pratar om gör mig alldeles vettskrämd. FEM gånger om dagen vill de att man äter! Och mycket! En föreläsning kvar innan det är dags för ett planeringsmöte ang hur behandlingen ska läggas upp.
Men alltså på riktigt?`Jag kommer aldrig att klara det här...
Jag måste på något sätt ventilera mina tankar. Men jag fixar inte att göra det med vänner eller familj. Hela grejen känns så absurd. Jag har tagit första steget, jag har sökt hjälp. Eller tja, jag blev remitterad. Men jag protesterade inte. Det måste väl räknas?
Idag var jag på s.k Basinformation hos SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar). Och det är nu tredje gången jag har varit på besök i dessa lokaler och efter varje gång känner jag mig helt söndermosad i skallen. En miljard tankar far omkring i huvudet på mig.
"Men vad gör jag här? Jag tar ju bara upp plats för någon som är sjuk på riktigt."
"Fast de tog emot mig utan någon vidare väntetid så det kanske är nåt fel på mig ändå?"
"Men det där kan ju inte stämma, allt det där stämmer ju in på mig och jag är ju inte sjuk, jag har ju ett helt vanligt förhållande till mat. Alla tjejer tänker väl på vad de äter?"
"Fan också, jag kanske verkligen behöver hjälp."
Jag är så sjukt jävla trött på att all min fokus dygnet runt ska ligga på mat, min kropp, hur jag (inte) ska äta imorgon, vad jag gjorde för fel idag, hur värdelös jag är som inte kan kontrollera mig, bortförklaringar, rationaliserande, Det här så galet stort för mig. Å ena sidan känner jag att jag kanske faktiskt kan få hjälp att bli "normal". Alla andra människor kanske faktiskt inte tänker på mat, kalorier, motion dygnet runt? Kan jag få en sund relation till mat? Å andra sidan är jag rätt säker på att det är kört. Jag är rädd för att jag behöver leva hela mitt liv såhär.
