Men vad är normalt då?
Kategori: Tankar
Idag har väl varit vad jag antar kan kallas en normal dag? Iaf för "normala" människor. Jag har för första gången på länge varken smygätit eller hetsätit. Tricket är att inte lämna huset. Så länge de inte finns något hemma att äta och jag inte kommer i närheten av en affär så funkar det. Oftast. Inte alltid. Det är inte helt ovanligt att jag ställer mig och bakar tex en kladdkaka och smäller i mig hela eller något liknande. Idag var jag faktiskt på väg att göra just det men som den trötta småbarnsförälder jag är räckte det med att plocka undan efter monstrets dagliga härj och plocka ur diskmaskinen sen var min energi slut.
Nu har jag hållt på såhär rätt länge med det här konstiga sättet att äta på och nu börjar min kropp påverkas märker jag. Den lilla energin jag hade tidigare är nu helt bortblåst. Klockan är nu 22,25 och jag känner att jag överskridit min läggning med ca 5 timmar. Jag kan verkligen somna precis när som helst på dygnet. Det är en helt overklig trötthet och jag tvingar mig själv till att vara uppe iaf ett par timmar varje kväll när monstret somnat. Av den enkla anledningen att jag går sönder om jag inte får vara bara jag en stund varje dag. Jag antar att det inte är optimalt att leva på Cola zero och sjukliga mängder choklad...
Jag har som sagt varken smygätit eller hetsätit. Men jag har tänkt på mat precis hela dagen. Jag har gjort upp en inköpslista i huvudet som jag ska pränta ner och skicka med maken nästa gång han handlar. Jag vill helst inte gå in i mataffärer i onödan. Det blir bara ångest av hela grejen.
Men vad är normalt? På riktigt alltså? Jag har helt tappat uppfattningen om hur man äter normalt. Idag har jag tex ätit två mackor, en halv risifrutti, en påse Naturdiet, en halv tallrik yoggi och lite pasta till kvällsmat. Det är väl rätt normalt? Det är ju mat vid rätt många tillfällen vilket de säger på kliniken är det optimala. Min kurator sa att jag måste äta när monstret äter för att visa honom att det är så man gör. Och det är väl det som faktiskt har gjort att jag försöker äta lite varje dag. Min största mardröm är väl egentligen att han ska få en trasig relation till mat pga mig. Jag vill inte vara en sån mamma som bara dricker shakes framför mina barn. Jag vill inte att de ska veta vad ordet bantning betyder innan de är vuxna. Jag vill varken äta stora eller små portioner framför honom utan bara helt normalt. Jag hatar verkligen det där ordet, finns det nåt mer ångestframkallande?