attblifrisk.blogg.se

Jag har ätit sex gånger om dagen, planerat min mat, skrivit matdagbok, hållt mig till att bara äta onyttigt en dag i veckan, slutat dricka läsk, inte hetsätit en enda gång och jag har gått upp två kilo. Det här funkar inte. Jag ger upp.

Precis varenda människa jag stöter på bedömer jag. Inte nödvändigtvis dömer men bedömer gör jag alltid. Deras kläder, utstrålning, frisyr och självklart storleken. Jag har alltid tagit för givet att alla gör så. Men samtidigt har jag alltid trott att alla beter sig på samma sätt när det gäller mat som jag gör och det visade ju sig vara uppåt väggarna fel.

Just storleken fokuserar jag på. Och jämför mig med själv med alla hela tiden. Så egentligen är det väl mig själv jag dömer allra mest. Ser jag nån som är vältränad eller väldigt smal avundas jag deras disciplin. Ser jag nån som är större än mig andas jag ut. För då är jag väl kanske inte tjockast i precis hela världen ändå.

Jag har iaf fått en ny tid på SCÄ imorgon så vi får se vad som händer sen...

Jag känner mig lägre än lägst. Livet är så jävla sämst. Det visar sig att jag och min man har helt totalt olika mål i livet. Vi har hela tiden trott att vi är på väg åt samma håll men nu verkar det inte så längden frågan är om vi måste dela på oss. Eller måste och måste. Självklart kan vi fortsätta men det kommer att innebära att en utav oss måste offra väldigt mycket. Kan man kräva det av nån? Kan man kräva det av sig själv? Kommer det sluta med att jag blir bitter och alltid kommer att skylla på honom? Klarar jag mig bättre själv?

Jag har lipat hela kvällen och natten och just nu mår jag bara illa för jag är så jävla ledsen. Vilken sits jag har satt mig i. Gift, hus och barn men en man som jag visserligen älskar men inte vet om jag kan leva med. Vad fan gör jag nu?

Jag har inte kunnat äta nåt på hela dagen eller kvällen igår. Och inte kunnat sova någonting. Jag vill bara spy. Ligga i ett hörn och må dåligt för mig själv.

Jag har en dröm. Egentligen borde det väl vara ett mål men det känns så avlägset att jag inte ens kan föreställa mig att det någonsin kommer att ske. Så därför får det kallas för en dröm.

Det är att leva utan att tänka på mat. Att inte behöva spendera precis varenda minut med att tänka på vad jag borde äta, inte borde äta, när jag ska äta nästa gång, vad jag ska äta nästa gång osv. Så ser det ut idag. Precis varenda sekund av mitt liv tänker jag på mat. Eller vikt. Eller mitt utseende.

Jag skulle vilja få vara. Bara vara.

Idag känns det faktiskt liiiite bättre. Idag känner jag mig lite mer full av jävlaranamma istället för självhat. Målet är att gå ner 20kg men här kommer den nya twisten: Målet är att göra det på ett sunt och friskt sätt!

När skattepengarna kommer ska jag investera i ett Sats-kort. Idag ska jag på riktigt ge det ett seriöst försök att faktiskt äta 6 ggr om dagen. Även om jag bara får i mig en halv banan så ska rutinen att äta regelbundet präntas in.

I can do it?

Utan att äta mer än en tallrik yoghurt på hela dagen går jag bort till affären för att köpa frimärken. Hem kommer jag med tre chokladkakor och en stor burk glass.

Jag mår redan illa. Jag har redan ångest. För jag vet att ikväll när jag är ensam kommer jag att trycka i mig precis allting på alldeles för kort tid. Och sen kommer ångesten komma. Och jag har redan ångest för att jag vet att jag kommer att få ångest.

Jag hatar mig själv som utsätter mig själv för det här.

Dessutom avbokade jag senaste tiden på Ätstörningscentralen utan att boka en ny. Jag vet inte om jag vågar.

Jag hatar mig själv ännu mer.

Jäkla skithelg. Äter. Ångest. Äter. Ångest. Äter. Ångest.

Fick syn på en bild på mig. Ångest. Äter lite till. Mer ångest.

Jag är sjuk. Tvärsjuk. Är rätt övertygad om att jag har fått bihåleinflammation. Vilket tar mig tillbaka till gymnasiet och åren precis där efter. Då hade jag bihåleinflammation flera gånger om året. Läkarna på vårdcentralen var konfunderade över detta fenomen, inte att jag hade det så ofta utan för att det bara satt på ena sidan.

Inte särskilt konstigt egentligen. Jag drog ju bara amfetamin genom ena näsborren, inte den andra. Inget är så effektivt när man vill hålla sig smal som amfetamin... Jag utelämnade dock den informationen. Tills de skickade mig på ansiktsröntgen, då blev jag mirakulöst nog frisk.

Men det livet ligger tio år bakom mig och nu är det helt "vanlig" bihåleinflammation det handlar om. Och eftersom jag är nyopererad tycker jag lite extra synd om mig själv. Så synd att jag precis tryckt i mig en burk B&J på en kvart. Nu sitter jag ensam med min ångest och försöker trösta mig med att jag inte ätit något annat på hela dagen.

Imorgon blir annorlunda. Då ska jag göra rätt.

Befinner mig just nu på en specialistklinik, ska opereras om en timme. Jag har alltså fastat i 15 timmar.

Och känslan av hur platt magen är och hur det suger av hunger känns helt sjukt bra. Och jag FÅR inte äta. Så ingen kan ens gnälla på mig.

Skrämmande...